Demokrati är en breddsport – låt oss lära av Hong Kong

När Hong Kongs chefsminister John Lee höll en presskonferens den 1 maj så var det nog en och annan som höjde på ögonbrynen när han sa att:
“I do not agree that pure counting (of) election votes mean democracy”, och att “[d]ifferent places have their own systems that must take into consideration all the characteristics and all the elements of that place.” (https://abcnews.go.com/International/wireStory/hong-kong-slash-elected-seats-setback-democracy-99005262)

Bakgrunden till Lees uttalande är att det lokala parlamentet i Hong Kong kommer att skära ner antalet ledamöter som väljs i direkta val från 90 procent till 20 procent. Resterande kommer att tillsättas genom olika indirekta val, och där de flesta kommer att tillsättas av det kinesiska kommunistpartiet.

Det finns fog att förfasa sig över utvecklingen i Hong Kong (även om Hong Kong aldrig formellt erkänts som en demokrati och sedan 1997 varit en del av Kina som är en diktatur). Men avståndet mellan de pro-demokratiska rörelserna som fanns under 2000-talet och den nedmontering av den institutionella demokratin som vi ser idag är trots allt väldigt stort.

Men demokrati är mer än ett politiskt system, det är framför allt en kultur som i grund och botten bygger på att vi, i viss mån, litar på att politiker och det politiska systemet har det allmännas bästa för ögonen. Utan tillit, ingen demokrati. I ett politiskt system där du oroar dig om din granne är en angivare, eller där du själv vill begränsa din grannes rätt att delta i det politiska beslutsfattandet, är det svårt eller nära på omöjligt att upprätthålla ett demokratiskt system.

Ett demokratiskt system behöver också en rad funktioner för att kunna fungera så bra som möjligt. Exempel på sådana institutioner är sådana som upprätthåller mänskliga fri- och rättigheter, fria medier, en fungerande rättsstat med oberoende domstolar, en oberoende akademi och ett fritt civilsamhälle. Just det civila samhällets roll är kritiskt i stater där demokratin inte är självklar, och det vi kan se idag är att Hong Kongs civilsamhälle utsätts för stora påfrestningar som gör att det är svårt att bedriva sin verksamhet. Hong Kongs civilsamhälle har gått från att vara ”an open city to a city of fear” (https://www.cecc.gov/publications/commission-analysis/hong-kong%E2%80%99s-civil-society-from-an-open-city-to-a-city-of-fear), som en amerikansk tankesmedja väljer att uttrycka det.
Det är därför det oroväckande att en majoritet av svenskarna i den senaste SOM-undersökningen kunde tänka sig att runda de parlamentariska och demokratiska systemen när det gällde deras hjärtfrågor (https://www.dn.se/debatt/det-har-ar-svenskarna-beredda-att-pausa-demokratin-for/). I deras studie finner Sten Widmalm och Thomas Persson bland annat att:

”Hela 63 procent av de svarande anser att demokratin tillfälligt ska kunna begränsas för att hantera klimat- och miljökriser. 61 procent anser att den grova brottsligheten ger anledning till att inskränka demokratin för att komma till rätta med problemet. Allra flest anser att en pandemi ger skäl till att pausa demokratin – hela 71 procent. Även en finanskris (53 procent) och integrationsproblem (52 procent) tycks vara anledningar nog till att tillfälligt överge vårt demokratiska styrelseskick.”

https://www.dn.se/debatt/det-har-ar-svenskarna-beredda-att-pausa-demokratin-for/

Det är alltså lite liknande som Emanuel Macron tänkte i Frankrike när han rundade parlamentet för att få igenom sin pensionsreform (https://sverigesradio.se/artikel/macron-rundar-parlamentet-i-pensionsfragan).

Ingen fråga tycks för stor eller för liten för att vi, tillfälligt, kan tänka oss att runda demokratin för att få vår vilja igenom.

Men denna ”tillfälliga paus” av demokratin kan få djupa och förödande följdverkningar. Vi vet alla att Hitler valdes i demokratiska val, och nu senast även Putin. Alla börjar med små förändringar, i Putins fall var det att förlänga mandatperioder och möjlighet att bli omvald som president fler gånger än de två som stod i grundlagen tidigare. Sedan följde en rad inskränkningar på det, och sedan som vi alla vet ett invasionskrig av ett grannland inom loppet av ett decennium.

Vi behöver därför på allvar börja diskutera hur vi kan göra demokratin till en folklig angelägenhet igen, hur vi kan uppdatera systemet så att det engagerar människor och att vi faktiskt förstår värdet i det vi har?

Det finns en rad beprövade metoder för att skapa engagemang, där olika former av medborgardialoger, samskapande processer och involvering av föreningslivet och det civila samhället kan nämnas som de vanligaste. Dessa fungerar ibland utmärkt, ibland har de motsatt effekt och skapar alienering, men ofta har de knappt någon effekt alls och blir därför aktiviteter i den politiska periferin.

Men skam den som ger sig. Demokrati är en breddsport, och även om politik idag har blivit synonymt med partipolitik så får vi inte släppa den kulturella aspekten av systemet. Den dag vi överlåter demokratin till att bli en fråga för fåtalet har vi redan där tagit första spadtaget för att undergräva demokratin. Så försök att involvera så många som möjligt i de forum där du verkar, oavsett om det är i näringslivet, föreningslivet, det offentliga eller i det ideella. Här har civilsamhället en avgörande roll att spela. Om de politiska partierna inte klarar av att engagera människor i det politiska beslutsfattandet uppstår ett vakuum, och det är i det vakuumet det civila samhället agerar. Demokrati är nämligen en breddsport som är helt beroende av dess medborgare där vi alla borde få formella möjligheter att vara medspelare.
Skrivet av:
Magnus Adenskog, fil. dr. statskunskap, affilierad forskare vid CIRCLE, Lunds universitet